Dagens tema i fotoutmaningen på Instagram som jag skrev om i lördags är Min inspiration. Det är sannerligen en utmaning att formulera sig kring ämnet. Det blir lätt att man griper ta i klyschor som “inspiration finns överallt”. Även om jag håller med om andemeningen i det hela, så dristar jag mig till att formulera några impressionistiska tankar. För i mitt fall blir det lite så – som penseldrag på en tavelduk (för att ta till ännu en klyscha) – som tillsammans bildar det som får mig att känna att jag lever.
Numera kan man kika in i Estrid Ericsons arbetsrum bakom tesalongen på Svenskt Tenn. Jag älskar att se bilder på kreativa platser. Små detaljer, anteckningar, personliga saker, pappershögar – allt som får i gång fantasin och inspirationen. Kreativitet är något av det mest inspirerande i vilken form det än kommer – musik, konst, film, arkitektur, poesi – kultur i stort.
Jag känner därför på mig att denna bok är himla inspirerande. I nya Residence får man se ett smakprov på ett välkänt Malmöhem som vi sett i många tappningar innan. Det kreativa anslaget gör att garden hålls nere lite och på ett sätt blir det därför ännu mer inspirerande. Om jag skulle kunna klara mig utan alla mina magasin ur inspirationssynvinkel? Jo, det skulle jag väl kanske, men när man pratar om inspiration så är de ändå en essentiell baskrydda, även om det finns så många fler ställen att titta på bilder numera.
Böcker – såklart. Mina älskade böcker som svämmar ut från bokhyllorna här hemma. Om jag måste välja en så blir det Janet Frames självbiografi. Hennes livsöde inspirerar på många plan – trots allt får en ny innebörd. Och böcker är alltid, alltid oöverträffbara för att leva ett annat liv ett tag. Ord och språk har alltid inspirerat mig.
Bloggosfären inspirerar mig varendaste dag. Den är full av starka, kunniga och coola kvinnor. Jag älskar att den är A Womans World i mångt och mycket. Samma med Instagram – som ett litet kafferep med virtuella vänner i väskan. Älskar det. Fotografi: Kristin på Krickelin.
Möten med människor inspirerar mig. Jag vill samla på fler sådana. Jag har alltid älskat caféer – som mötesplats, som ensamplats, som rekreation, som fashionshow, som det mesta. När barnen var pyttisar klädde jag upp mig, köpte de senaste tidskrifterna och gick och satte mig på mitt favoritcafé varje fredag. Först av allt läste jag Ebba von Sydows fredagskrönika i Expressens fredagsbilaga. Jag känner känslan än i dag. Förväntan, ritualen – och inspirationen.
De där två, mina barn, som inte fick vara med på min heliga fredagsstund, inspirerar mig såklart. De börjar bli så stora nu. Jag ler åt deras underfundighet som jag känner igen hos mig själv. Och när de säger något klokt blir jag så stolt. Tänk att de är mina. All time-favoritreportage hos Stella McCartney/Vogue.
Det oväntade inspirerar mig. Det som utmanar ögat. Det som får mig att tänka nytt. Det kan vara en liten detalj någonstans. Som jag upptäcker är den där pusselbiten som jag letat efter. Som jag ibland inte visste saknades. Inspirationsrus är härliga. Det där pirret i kroppen. Glädjen. Aha! Jag förstår precis. Heureka! Stella Tennant i Harpers Bazaar.
Även om jag är en person som gärna sitter på samma ställe, så blir jag inspirerad av rörelse. Att vara på väg – mentalt eller i verkligheten. Det är kanske därför jag känner mest inspiration när säsongerna skiftar. Audrey Hepburn.
Det gröna. Min ständiga inspirationskälla.
Ibland behöver jag ro för inspiration. Tomma sidor i en ny anteckningsbok. Pilar som väntar på riktning. I lugnet finner jag kraften och vägen framåt. Ibland är det tvärtom. Kasta in mig mitt i ett stadsrus en lördagseftermiddag och där i den pulserande människomassan förstår jag vad det är jag skall göra. Motpoler som behövs för min inspiration. Och Gotland. Alltid inspirerande.
Till slut enas allt i mig själv när det gäller inspiration. Livet i stort. Jag är en samlare av Kodak-moments, som här på Kreta (ord av Therese Sennerholt). När allt liksom sammanfaller. Universum hos mig. När jag förstår allt. Eller inser att jag inte gör det. Kära, kära inspiration. Vad vore jag väl utan dig?
Jag tycks inte vara ensam om att fundera på belysning i dessa tider då ljusstakar och stjärnor förpassas in i förråden igen. Nu känner jag mig inspirerad av kombinationen glas och belysning. Som synes är det ingen lampfot på denna bild, men den vackra karaffen som bland annat säljs hos Artilleriet, har gått och blivit med belysningskusin. Det bubbliga glaset i lampform syns här hos Newport Home och med tanke på framgångssagor som denna med samma uttryck, tror jag att vi kommer att få se en hel del av dessa lampor framöver.
I min återvunna glädje inför att leta saker på loppis, spanar jag bland annat efter bordslampor i glas. Jag skulle mer än gärna exempelvis springa på en Carl Fagerlund från Orrefors. Så har inte varit fallet ännu, men skam den som ger sig. De här kristallpjäserna kan stå gömda bakom stora lampskärmar och är som små skatter om de får komma fram och glänsa i ett nytt sammanhang. Ja tack.
Josef Franks klassiska glasklotlampa från 1934 är minst sagt en riktig investering, men önska sig kan man alltid göra som min son brukar säga. Loppis, auktion, affären på fina gatan eller varuhusen – Glas i belysning inspirerar mig mycket i detta nu.
