Maria Åströms frodiga mönstervärldar är en favorit bland klassiker. I vår syns de lite extra på olika ställen, vilket jag hoppas bidrar till en välförtjänt skjuts. I Norrgavels pressbilder för våren spelar exempelvis textilierna Citron och Fiki som Ljungbergs trycker en huvudroll.

Sedan kommer snart Cia Wedins bok om Maria Åström. Wedin använder ofta Åströms mönster i sina stylingar och har genom åren påmint om det klassiskt vackra i dem. “Maria Åströms mönster är inspirerade av naturens alla vackra blommor och blad. Designarbetet börjar med att Maria sitter och skissar, i trädgården eller på resa. Motivet är ofta en blomma eller ett träd som växer på platsen. Därefter gör hon en målning av mönstret, och arbetar fram en fungerande mönsterrapport.” Pressbild: Ljungbergs Factory.

Sådant här får mig att falla. Hårt. I vanlig ordning tycker jag att vi skall värna om den hantverkstradition som finns kvar i landet. En av schablonerna för handtryck av Åströms mönster Citron. Pressbild: Ljungbergs Factory.

Det är svårt att välja ut en favorit av Åströms mönster, men vackra Fiki ligger bra till hos mig. Genom åren har även Åström samarbetat med IKEA. För tillfället finns en metervara och en kudde i Stockholmsserien i produktion.

Det är lite känslan av den eviga sommaren som kapslas in i dessa prunknande mönstervärldar. Jag kan då inte få nog av dessa vackra klassiker. Pressbild: Norrgavel.

Veckans klassiker har sitt ursprung i en blus som jag fann och tyckte om. Modellen är fin, men blickarna dras även till mönstret. Här talar vi om en sann klassiker – i aningen olika varianter – men ändå en och samma Houndstooth. Från Skottland under senare delen av 1800-talet till ett mönster som alltid finns med, men som känns mer aktuellt ibland. I vinter har det synts en del och det tas även med in i vår- och sommarmodet.

För mig är det så med klassiker. De finns alltid med där med som en möjlighet. En del har en lång historia, medan andra har tillkommit senare. De har förmågan att uppdateras genom att infogas i nya sammanhang, ses på med nya ögon och på så sätt få möjlighet att leva vidare. Other Stories fotograferade sina hundtänder i New York med Michelle Harper och Jenny Shimizu med rubriken A love Story.

Coco Chanel sent 20-tal med Houndstooth-jacka.

Ur svenska Dagmars pre-spring kollektion 2014.

Modehuset Diors ikoniska sko från 1959.

80-tals revival i The Edit/Net A Porter med kavaj från Balmain.

Diors klassiska förpackning till Miss Dior Cherie.

Reklamkampanj för Saint Laurent S/S-2014. Notera för övrigt logoväskornas comeback.

Inredningsmässigt är vi möjligen vana att se hundtanden i lite mer traditionella sammanhang. Här bild från Ralph Laurens Apartment N0. 1 – en klassisk amerikansk lyxinredning inspirerad av brittiska tronföljarparet William och Kate. Vi får möjligen tro att liten prins George får det aningen mer lättsamt hemma än idealet i den kollektionen, men en och annan Houndstooth är nog inte helt osannolikt att han får växa upp med.

For the love of.

Det är lätt att man fastnar i alla serier på Streaming-tjänsterna, men det finns även många sevärda dokumentärer. Senast i raden såg jag L´amour Fou (2011) på Netflix om modeskaparen Yves Saint Laurent (1936-2008) och Pierre Bergé. En otroligt fascinerande och välgjord film om geniet Saint Laurent, hans plats i modehistorien, men navet är förhållandet med Bergé och deras gemensamma hem. Filmen väjer inte för livets upp- och nedgångar. Man blir berörd på fler än ett sätt här.

I år kommer inte mindre än två spelfilmer om Saint Laurent, så jag rekommenderar att värma upp med dokumentären. Saker som stannar länge är Saint Laurents berömda avskedstal till modet i januari 2002 – se hela talet här. Han formulerar sig så elegant om livet med referenser till såväl sin favorit Proust som Rimbaud. Det är också rörande att, efter Saint Laurents död, se Bergé samla ihop deras hem som byggts upp under lång tid, för att skingras för vinden hos Christies vid en grandios auktion 2009. Det är estetik på hög nivå och inredning extraordinär minst sagt, men det man kan ta med sig efter att ha tittat på alla vackra saker, är deras gemensamma tanke om att låta saker växa fram. Gestaltningen i hemmet kommer ofta till av tillfälligheter för vad hjärtat börjar klappa för – en sympatisk filosofi som jag instämmer i oavsett om man investerar i Picassotavlor eller mer modesta tillägg till sitt hem. Om ni är det minsta intresserade av mode, estetik – och för all del den eviga kärleken – ta en titt på L´amour Fou. Mina varmaste rekommendationer.

I veckan hetstittade jag på Netflix och brittiska The Fall med Gillian Anderson och Jamie Dornan. Det är kriminaldrama i Belfastmiljö med Anderson som hårdkokt utredare och Dornan som en av de fagraste och mest sympatiska dubbelnaturer som skådats. Det finns fem delar, så man ser dem ganska snabbt. För fastnar, det gör man. En andra säsong skall snart börja spelas in, om bara Dornan lyckas bli klar med sin Herr Grå. Om ni vill ha fem timmars god television, så rekommenderar jag absolut detta. Storyn är något extra, men det erbjuds även klädinspiration för klassisk powerdressing. Gillian Anderson är snyggare än någonsin som Stella Gibson med blusar, kjolar och skräddade kappor. Gibsons sidenblusar är något av ett signaturplagg i serien.

Den tunnare blusen är sannerligen en klassiker i garderoben och som sådan finns den i många olika prisklasser. Stella Gibson har riktigt fin kvalité i sina med tyngd i tyget, men det finns även fina budgetköp. För våren fastnade jag för H&M:s variant i gammelrosa i deras Premiumsortiment. Den kan bli riktigt fin tillsammans med ett par raka svarta byxor i en mer minimalistisk 90-tals tappning. I ett avsnitt glömmer Gibson att knäppa en knapp i sin blus – a woman in a mans world – men klarar skivan galant till slut – såklart. The Fall alltså. Se.

Fin lördag!

Veckans klassiker stavas Piero Fornasetti (1913-1988) – se informativ artikel hos Stiliga Hem här. Italienaren är mest känd för sina kvinnoansikten i form av variationer av operasångerskan Lina Cavalieri.

Fornasetti är en sann klassiker så till vida att hans uttryck alltid finns där, men det börjar blåsa mer kring det just precis nu i tidskrifter och andra sammanhang. Det känns som om italiensk design är extra i ropet denna vår – Victoria and Albert Museum kommer exempelvis att ha en stor utställning kring italienskt mode. Förmodligen kommer intresset öka ytterligare för Fornasetti i Sverige i samband med den utställning som hålls på Svenskt Tenn i februari för att fira samarbetet mellan grundaren Estrid Ericson och den italienska designfirman. 1946 började Fornasetti producera Josef Franks Stockholmstallrik. Svenskt Tenn är den enda återförsäljaren även av övriga tallrikar i Sverige.

Fornasettis tapeter fick större spridning när Cole & Son började producera dem. En av de mest bekanta är Ex Libris från 1953 som avbildar ett bibliotek fullt av böcker. Tapeten har en förmåga att passa i många miljöer. Ovan i ett grafiskt sammanhang hos Daniella Witte och i en helt annan stil hemma hos Leila Lindholm i hennes burspråk.

Mina innehav av Fornasetti begränsar sig till några tapetprover. När jag hade min inspirationsvägg uppsatt i köket gjorde jag klassikern att klippa ut ett Lina Cavalieri-ansikte ur ett tapetprov och tejpa upp den med washi. Så man kan säga att jag har provat att ha ögon på väggen. Ansiktet med den stora muggen är min favorit och kanske är det så att jag samlar mig till att investera i en riktig tallrik för att få in lite mer Fornasetti i mitt liv. Vi får väl se. Vackra är de. För all tid.