Så blev det en solskenshistoria av detta ändå. Jag är så glad att jag nästan spricker. Kan ni tänka er? Helt plötsligt kunde jag knipa biljett till söndagskonserten. Vete sjutton hur många gånger jag har försökt under helgen med att sitta och lyssna på hopplösa uppläsningar av säkerhetskoder för att mötas av en illröd ruta om att allt är slut. Denna febriga måndag blev plötsligt minnesvärd. Ja, ni vet ju. Hur betagen jag blev, hur musiken kom att sammanlänkas med mig och hur jag liksom lyftes undan livskrisens fasor så att jag till slut kom ut lite gladare på andra sidan. En symbol för något så mycket större, ett ljus och ett hopp. Att jag nu skall få fira livet på plats en gång till känns faktiskt hur mäktigt som helst. Tacksam är bara förnamnet.
Category Archives: Personligt
Den tredje söndagen i oktober
Det var ju nästan så att jag hade allt klart i huvudet innan. En teknikalitet att klicka hem några biljetter bara. Jag befann mig i tanken i Göteborg för en juniweekend och hade börjat diskutera hotell med maken. Barnvakt tillfrågats. Och så – ett biljettkaos utan dess like. Efter att ha suttit i kö i över tre och en halv timma kom jag in på Ticnet. Hoppet hade tänts när helt plötsligt en extrakonsert sattes in. Men jag kammade – noll. Jag har hört solskenshistorier om folk som klickat in sig och fått tag i biljetter senare, vilket har fått mig att sitta och försöka igen – men icke då. Sniff. Jo då, förstår att många köpt på spekulation och att det finns massor på andrahandsmarknaden, men vete sjutton om jag vågar riktigt. Och ett biljettsläpp till vid jul – tja, känns väl inte så troligt att man får tag i något då heller. Så lite surt sa räven när det gäller HH denna helg, tillsammans med en otrevlig höstförkylning.
Men jag glädjer mig åt att vi äntligen fått ner tulpanlökar, att jag hittade några finheter på loppis, att kära Downton Abbey är i gång, att jag har en morotskaka i kylen till eftermiddagsfikat och att solen skiner på mig här i soffan. Jag ser jul överallt och börjar kanske få lite, lite feeling. Vet inte vad det är – förmodligen sensommaren och den milda hösten. Att jag skall dra igång med min Adventsförväntan om två veckor, tja, kanske blir det så i vanlig ordning. Jag blickar ut mot en liten rumsgran på soffbordet. Den kändes ändå roligast i blomsteraffären. Så en kopp te på det. Alltid.
Kära Håkan
Ingen blir väl speciellt förvånad över att jag känner mig aningen upprymd av denna post på Instagram. Varenda fiber av mig vill uppleva den där magin en gång till – en oförglömlig försommarweekend med extra allt. Kära Göteborg och kära Håkan – hoppas att vi ses i juni! City Trivet/Men at Work/Rum21
Tisdagseftermiddag
Sen tisdagseftermiddag i soffan, höstens första förkylning, flera koppar te och mental snuttefilt i form av några gamla Mr Selfridge-avsnitt på Netflix. När huvudet är tungt vill jag inte utmanas, utan då är brittiskt kostymdrama i repris det som jag längtar efter. På bordet har jag en salig blandning av ljuskällor att tända upp när mörkret sänker sig lite till. Några av de senaste tillskotten är ännu oputsade från lördagens loppis – två snurrade från Gusums Bruk, en Tokyo-lykta av Carina Seth Andersson från Skruf/Le Kiosk och en glasbubblig tung sak som jag tycker är så vacker, även den från loppis.
Hörrni – jag måste tacka för alla de ord som jag fått av er efter mitt inlägg i går. Jag är så glad över er mina fina läsare som hänger med mig här i stort och smått. Från hjärtat – tack.
Tänker på: Jaget i bloggen
Jag surfade runt lite i helgen och uppdaterade mig i bloggflödet. Jag hamnade bland annat hos Sara på Little Mix Fix It och hennes post Vart tog mitt oborstade inre vägen? Sara hade läst denna artikel How to write a killer About me page for your blog. I relation till den reflekterar Sara över hur hon själv framstår på sin blogg. Så intressant och så tankeväckande. Enligt artikeln gör jag kardinalfelet nummer ett i min egen presentation. Jag tar fasta på “random facts” om mig själv presenterade på ett lite charmigt sätt. Mina blodapelsiner, lördagsförmiddagar och innergårdar skall möjligen krydda en introduktion, inte utgöra den. Nu vet jag inte om den där artikeln om en proffsig presentationssida är grunden i allt, men jag fick mig en rejäl tankeställare och började tänka mycket på jaget i bloggen i samklang med utvecklingsplaner framöver. Lite så här då om jag följer i spåren.
Jag tänker mig att vi på sikt får någon slags relation, du och jag. Att du återvänder hit för att du känner att här finner du något läsvärt, något du kanske inte har sett förut och något utvalt. Du får förströelse till en kopp te med iPaden i soffan eller kanske en snabb uppdatering med telefonen på tunnelbanan. Du vet att en av mina grundtankar med det jag presenterar är att det skall vara en W-vinkel på allt och du tycker att det ligger ett värde i att ta del av det. Du uppskattar att du inte bara får en kanal till de senaste pressutskicken och sådant som man ser på många andra ställen, utan du upplever att det jag skriver om är något som jag känner mycket för. Du känner att det jag visar genomsyras av passion för gestaltning i olika former, vare sig det gäller blomsteruppsättningar, skapande av stilleben, skrivandet av en bokrecension eller ett tjusigt modecollage. Du känner mig som en estet, som en väktare av det vackra i världen och som någon som ofta väljer att se de detaljer som skänker glädje även om det finns svärta och smärta bakom. Du som har läst länge har varit med mig i småbarnsår, livskris och detox. Du respekterar mig och vet mina gränser, även om jag kan tänka mig att du saknar att få lite mer av vem jag är och var jag är numera.
Jag tror att du uppskattar att jag har ett brett anslag och skriver om det mesta som inspirerar mig, även om det är fokus på inredning och säsonger. Du tycker om att få tips och att bli guidad när det gäller vitt skilda ämnen som polotröjor, glasbrukens framtid, tv-serier och nyttiga recept. Du känner mig som en som förespråkar kvalité, hållbarhet, klassisk stil och som är säsongsmänniska ut i fingerspetsarna. Du suckar säkert ibland åt att jag har stenkoll på Svenskt Tenn:s sortiment och mina referenser till Håkan Hellström, liksom du nog det senaste året blivit lite förvånad över att jag spenderar så mycket tid på loppisar. Men det är samtidigt det fina med dig och mig. Jag tror att du tillåter mig att utvecklas, för kärnan i vad som är W finns alltid där.
Jag tror att du som typisk läsare är i gruppen 35-50 år. Du är kvinna med lite mer tid till dina egna intressen. Jag tror att du vill bli guidad och inspirerad när det gäller livsstil, att du gärna vill ha konkreta köptips ibland, men att du är smart nog att fatta dina egna beslut. Jag tror att du hämtar din inspiration från många ställen och att det du uppskattar med bloggar är den personliga avsändaren. Jag tror inte att du vänder dig till mig för att lägga ett karbonpapper på hur jag inreder och köpa exakt en sådan lampa som jag har, utan jag tror att du mer är intresserad av det kreativa i processen, säsongsinredning och att man kan förvandla med små medel. Jag tror att du skulle bli himla förvånad om jag började snickra, men att jag sätter upp en storblommig tapet är du med på. Jag tror att du tycker om att läsa det jag skriver, att mina texter är av vikt och att du inte bara tittar på mina bilder. Jag tror också att du finns där utanför den där åldersboxen. Att du tilltalas av det jag presenterar, även om vi inte är i samma fas i livet. Jag tror att du tycker att det finns en stringens och en tydlighet i det jag kommunicerar här.
Jag tror att jag kan erbjuda dig en varierad sida, där en av lockelserna ligger i att du inte riktigt vet vad nästa bloggpost skall handla om. Jag tror att du uppskattar det oväntade, samtidigt som du tycker om att vissa inslag är återkommande som exempelvis Fredagssvepet. Jag tror att du efter att ha läst inne hos mig lämnar med en känsla av att vara uppdaterad, inspirerad och ibland ha fått något nytt att reflektera över. Du har inte riktigt tiden att själv hålla koll på allt, utan uppskattar att få en ingång av mig. Ibland sätter du på en sång på Spotify som jag har länkat till, ibland klickar du in dig till en kudde, kanske plockar du upp en kastanj på vägen hem och lägger fram den på bordet och tycker att hösten är lite härlig ändå. Ibland hinner du inte läsa mina långa inlägg när jag far fram i tankebanan, andra gånger stannar du längre. Jag vill alltid att du skall känna att det är jag som är avsändaren, att allt filtreras och är utvalt av mig personligen.
Känner du igen dig – eller är jag helt ute och cyklar?! Nu har jag skapat ett gyllene tillfälle för lite feedback och önskningar framåt. Ta gärna chansen. Jag skulle tycka att det vore så roligt att få höra.
Hoppas att just du får en fin inledning på veckan!
Lördagsplock
Vinden har stillat sig och vi har en ljuv brittsommardag här hos oss. Jag har hittills varit på loppis och årets sista Bondens marknad. Jag har ätit amerikansk brunch på lokal favorit och ikväll väntar middag hos vänner. En dag att spara på redan nu. Veckans lördagsplock blir en blandning av grönsaker, fyndad mässing och tenn, fler tulpanlökar, säsongsfavoriten skimmia från torget, uthämtat paket med bland annat Agatha Christie-noveller och senaste numret av Residence – riktigt bra med bland annat drömmigt växthus. Hoppas att även ni har en fin lördag!
Nyckel
Barnen har de främsta nycklarna till hjärtat. I tisdags eftermiddag cyklade Henrik omkull och efter en ambulansfärd konstaterades armbrott. Nu ligger han uppe på sitt rum med gipsad arm och tittar på film. Ett ögonblicks verk, ett mammahjärta som led när han hade så ont, men samtidigt tacksamhet över tiden på sjukhuset och att han blev så väl omhändertagen. En stilla torsdag, denna första i oktober.
Fint armband från Skultunas nya kollektion med damsmycken “The Key collection” av Kajsa Avila. Inspirationen kommer från den klassiska kontorsljusstaken och jag tycker om detaljen med nyckeln. Kollektionen släpps senare i oktober.
Gunillaberg
Mötet med en plats formas av många olika faktorer. När jag gick uppför vägen till Tage Andersens Gunillaberg strilade regnet ner på mitt paraply. Grå tunga skyar omgav den gula herrgården och djuren i hagarna stod samlade för att söka skydd. På något vis kändes det som om jag hade varit här förut, eftersom jag har sett flertalet bildreportage. Det var en lördag i september veckan innan Gunillaberg slog ihop sina dörrar för säsongen. Det var då hösten kom.
Den danske blomsterkonstnären Tage Andersen förvärvade den småländska herrgården Gunillaberg 2008. Herrgården är belägen i Bottnaryd, några mil utanför Jönköping i växtzon fem. Anläggningen består av utställningsdel i huvudbyggnaden, utomhuskonst, trädgårdsinstallationer, ett stort växthus, hagar med djur samt mindre byggnader med exempelvis försäljning av konst och ett café. Här träder man in i ett samlat konstverk skapat av en man som genom sitt uttryck bildar en egen värld.
Där sitter han på väggen i herrgårdens utställningsdel. Herr Andersen himself. Om det kändes välbekant och helt i linje med min smak att tidigare denna dag träda in i Estrid Ericsons värld i Hjo, så var besöket på Gunillaberg en helt annan upplevelse. Här fick ögat något helt annat och sinnet fick sträckas ut, precis som det skall vara mellan varven. Man kan inte bara titta på saker som stämmer med ens egen estetik, utan man behöver få krockar och nya infallsvinklar.
Mitt bestående intryck av Gunillaberg är spelet med kontraster. Hela herrgården och Andersens val att skapa denna värld mitt i den småländska urskogen är såklart grunden för detta. Det finns mycket formklippt här – inte minst magnifika lagerträd i vackra patinerade ektunnor. Stramheten där står i stor kontrast till andra uttryck som känns betydligt mer storvulna. I ett av husen säljs dyrbara konstverk vägg i vägg med en stia där vietnamesiska hängbukssvin ligger och snarkar. Stort och smått – allt känns otroligt medvetet genomfört.
I trädgården finns flertalet konstverk där det gröna blir en basal del av installationen. Här syns ytterligare ett exempel på kontrasten med den svenska granskogen mot exotiska växter som Passionsblommor. Även om motsatserna är tydligt på platsen, får man ändå en helhetsupplevelse, där det ena är en förutsättning för det andra. Allt hänger ihop.
Inne i herrgårdens utställningsdel får man ta del av upphängd konst och Andersens universum. Man kommer mycket nära när man går runt och även här är det påtagligt hur viktigt det gröna med växter och buketter är för gestaltningen av rummet.
Tage Andersens blommande kamelior skall vara något alldeles extra på våren, men vi fick istället se parken med liljor i full blom. Konstraster som sagt. De starkt lysande rosa liljorna ser nästan lite overkliga ut i den svenska skogen.
Magnifik installation med liljor inne i huset.
En otrolig och nästan övermäktig doftupplevelse att vandra fram bland alla dessa blommande liljor.
Det stora växthuset på Gunillaberg dominerades nu av det gröna när blommorna gått i vila. En fantastisk rofylld plats denna eftermiddag då vi var ensamma inne i detta glashus.
Växter som primadonnor på scenen, men här ges även konserter.
En mycket vacker cafémiljö, där det denna dag var kyligt och ruggigt. Jag tog en kransekage på min assiett – enligt källan Andersens favoritbakverk – även om beskrivningen av karamelliserat wienerbröd fick mig att känna mig högst tveksam. Men om man är på ett ställe som detta, så skall man väl köra hela upplevelsen ut. Och vet ni? Där och då smakade det faktiskt en smula vidunderligt.
Det var på Gunillaberg jag mötte hösten detta år. Ett minne att bära med sig.