Loppisbesöken är inte vad de brukar vara i frekvens och omfattning denna vår. I dag blev det en snabb koll på några ställen, efter att ha skjutsat sonen på ett ärende. Bingo på denna klassiska korg får man väl lov att säga. Korgar är ett av mina säkra loppiskort där jag alltid tar en snabb titt.
Den här picknickkorgen är från Bruka som var en av mina stora inredningsförälskelser på nittiotalet. Vi släpade på korgar från Östermalm ner till Centralstationen och satt sedan med dem i knät hem på tåget. Jag är fortfarande glad för dem och de har använts här hemma under många år. Rottingen är av en grövre kvalitet som håller måttet för slitage. Jag använder inte minst korgarna ute i växthuset. Den här fick jag för fyrtiofem kronor. Det som är slitet är läderbanden som håller fast locket. Jag tror att det här blir en ambulerande trädgårdskorg med redskap, handskar och annat istället för att få frakta tjusiga flaskor och picknickpackning.
I rabatterna är det narcissfest för hela slanten. Det finns många tjusiga sorter att välja på, men det här är en enkelt pingstlilja som jag köpte i lösvikt billigt i slutet av säsongen. Fint så med ljuvlig doft. Växthusliv eller Jane AustensSanditon? Vi får se vad molnen säger framledes. Jag önskar en fin lördag.
I går talade jag om min känsla för celadongrön som alltid kommer på våren. Jag inser att jag har en tämligen vid definition för vad som kan innefattas i begreppet. För mig är det en grön glasyr som kan variera en del i uttryck, men som ändå förenas av en mer ljusare grön nyans.
Det är nog vanvördigt om man är en porslinskännare som nog reserverar Celadon till en speciell kinesisk fältspatglasyr. Den räknas som en av de klassiska glasyrerna och har använts i antika orientaliska kulturer långt innan Europa blev porslinsfrälst. Mina kunskaper om kinesiskt porslin är ringa, men jag skulle vilja lära mig mer. När faten på auktionssidorna strålar mot mig är det svårt att inte falla för dess skönhet. Celadon är en så levande glasyr när man ser dessa fat. Färgstyrkan varierar med glasyrens tjocklek och krackeleringar blir snarare till en styrka än en defekt i uttrycket. Fat från Mingdynastin 1368-1644/Bukowskis.
Min lite vidare tolkning av celadongrönt är ett av mina sökområden när jag letar på loppisar. Efter massor med rundor är falkögonen liksom förprogrammerade med vissa kodningar som alltid finns med. Jag har lugnat mig med åren, men när mitt loppisintresse tog fart på allvar kan man nog säga att det var prioritet nummer ett att finna celadongröna sköna ting. Det slog liksom så högt på loppisbarometern. Det har resulterat i en del samlingar här hemma, exempelvis i större gröna fat.
Ulrika Norbergs skåp upphör aldrig att fascinera, inte minst för alla vackra former från framförallt Upsala Ekeby. En samling som bygger på kärleken till det vackra. Här finns ett antal celadongröna godbitar. Fotografi: Marcus Lawett från Norbergs äldre blogg på Femina.
Äldre krukor är som karameller på fönsterbrädan. Så fina i lergodset och glasyrerna. Här hos mig är de svåra att få tag på och de som kommer in prissätts enligt efterfrågan det vill säga högt. Loppisrävens ultimata drömfynd? Förmodligen Ewald Dahlskogs (1894-1950) Tellus för Bo Fajans. Om krukorna är svåra att finna, så är de svarta faten ännu mer högvaluta. En så elegant funkisform.
Wilhems Kåges (1889-1960) välkända Argenta skapades på 1920-talet och fick sitt stora genombrott på Stockholmsutställningen 1930. Det står inte så här eleganta vaser på loppisarna, men det är inte helt ovanligt med mindre föremål från denna svenska klassiker. Den Argenta-gröna är mer mättad och mörkare, men den gjordes även i en Celadon-serie. Så fin här med enkla ränder – tänk att kontrastera med ett stort fång lila syrener. Bukowskis
Om jag har en samling av större fat, så är högen med assietter i denna nyans inte mindre. Den här är en modell av favoriten Arthur Percy (1886-1976) för Gefle. Bården är så vacker på denna, liksom glasyren.
Den ultimata tekannan? Klassiska Kinesen av Signe Persson Melin i celadongrön glasyr.
Handen upp alla som har eller har haft några av Marie Louise Hellgrens ting i nittiotalsserien för Höganäs keramik? Vi har kvar en del himmelsblått från tiden och sedan lite senare tillkomna delar. Min man hävdar bestämt att kaffe dricks som allra bäst i den klassiska Clubmuggen – dock utan träfat som det skulle vara då det begav sig. Serviserna har gjorts i många olika glasyrer. Om jag skulle springa på några celadongröna delar på loppis är det nästan köpläge på dem.
Till slut väljer jag att lyfta fram öländska Paradisverkstan och deras keramik. Fröhusserien är så vacker och tidlös. Jag har en del av det ute i växthuset och blir alltid glad när samlingen av ljuslyktor kan utökas second hand. De är extra fina i ljusare grönt just där ute.
Vårvindar friska. Trädgården skänker grön glädje, kanske ännu mer denna gång. Lökväxterna tränger fram ur jorden. De gröna bladen börjar spira. Det sedvanliga uppvaknandet i en värld där allt är annorlunda. T. S. Eliots klassiska The Waste Land ekar ödesmättat i år.
April is the cruellest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain. Winter kept us warm, covering Earth in forgetful snow, feeding A little life with dried tubers.
Att hämta styrka i det lilla som årets första trädgårdsbukett. Inget märkvärdigt alls när mycket ännu står i startgroparna, men just de där lökarna som sattes ned i höstas och som nu ger primadonnor som doftar citron. Vinbärsbladen mellan fingrarna. De svällande knopparna som skall bli till stora fång i famnen. Jag önskar oss alla syrendoft i vår. Speciellt min mormor Birgit.
Påsken har plockats ned och de skira pastellernas tid är här. Det celadongröna är aldrig så fint som just precis nu. Här i vas från Örjan Keramik – en kundserie som gjordes för varuhusen EPA – inte osannolikt av Upsala Ekeby.
Än sänker sig kvällsmörkret och ljusen tänds upp. Även här får det vara grönt ett tag i ljus från ICA som reflekteras i ljusmanschetten. Må alla syrener blomma.
Bing & Grøndahl är en av de klassiska danska porslinstillverkarna. Fabriken grundades 1853 av den konstnärlige ledaren Frederik Vilhelm Grøndahl samt bröderna Jacob Herman och Meyer Hermann Bing. Verksamheten var igång till 1987. Numera ingår varumärket under Royal Copenhagens flagg. I påsk har jag dekorerat med loppisköpta porslinsfiguriner från märket och klassikerna Optimisten & Pessimisten får stå kvar som vårpynt.
I Sverige får väl numera Bing & Grøndahl sägas vara lite mer av kusinen från landet till Royal Copenhagens mer eftertraktade flaggskepp Musselmalet. Så har det dock inte alltid varit. Jag minns i alla fall kafferepen på landet när jag var liten, då servisen Måsenansågs vara det absolut finaste man kunde sätta fram på sitt bord. Dekoren skapades av Fanny Garde (1855-1928) redan 1895, men porslinsformen med reliefen kom tidigare. Mågestellet har blivit något av en dansk nationalservis. Servisen har inte stått speciellt högt i kurs trendmässigt om man säger så, men om det är något man lärt sig så är det att aldrig säga aldrig. Fågeln som sprider ut sina vingar skulle garanterat göra sig bra på ett sjönära sommarställe.
Den här varianten av servisen, hemma hos Johanna Bradford, sätter fokus på reliefen i porslinet när måsen och guldkanten inte är med. Modellen heter Blå ton.
Porslinsfiguriner är lite av en vattendelare, men får väl sägas vara tillbaka även trendmässigt – framförallt när det gäller 70-talets större pantrar, tigrar och hundar som nu även nytillverkas. Den ultimata tantsamlingen? Jag är då förtjust och samlar på mig när jag finner fina exemplar second hand. Fåglarna får stå framme här hemma nu, men haren åker nog in i skåpet igen. En sådan här stilig isbjörn skulle man ju vilja ha som julpynt tänker jag.
Och vad säger vi om klassiska väggreliefer? Jag inser att jag prövar den estetiska kompassen rejält nu, men jodå. Jag tror att detta kommer igen. Vi är för närvarande så inspirerade av klassiskt antikt – inte minst genom brittiske designern Luke Edward Hall. Bing & Grøndahl har en stor produktion av antika motiv av danska skulptören Thorvaldsen. För övrigt kan man gå på en virtuell vandring i museet i Köpenhamn här om man vill få ännu mer inspiration i denna riktning.
När jag nu har utmanat smakpreferenserna med porslinsfiguriner och väggreliefer går jag in på mer säker mark med den moderna Bing & Grøndahl- klassikern Golden Sun av Sigvard Bernadotte. Jag håller ständigt ögonen öppna för dessa tekoppar med den elegantaste av hänklar och guldkanten.
Även om serviser blir betydligt mer opraktiska med detaljer i guld, så är det något inneboende elegant med det. En annan av mina Bing & Grøndahl-favoriter är Sommerfugl. Det är något så essentiellt somrigt med den med den lilla fjärilen. Tillgången på second hand varierar över landet här. Generellt kan man säga – helt logiskt och inte överraskande – att de skånska loppisar jag har besökt har en så mycket högre andel av det danska porslinet.
Ett litet Summerfugl-fat har jag i mitt skåp. Det vore inte helt fel att segla in i denna bild för en stund med nybakad drömtårta, blommande Jungfru i det gröna och en stor kanna te i skuggan.
En av de första små trädgårdsbuketterna med knubbiga syréngrenar, julrosor och murgröna. I dessa tider plockar jag fram de små klassiska fåglarna från danska Bing & Grøndahl. De är utförda av Dahl Jensen och kallas Optimisten & Pessimisten. Här får svansen i skyn vara i förgrunden den första dagen i april. Hoppet ändå.
Med friska vindar runt husknuten – är det våren som sveper in nu på allvar? Jag har i alla fall vår i sinnet hela vägen med ett av mina drömfynd. Rakt upp från secondhand-påsen till att få glänsa på detta sätt. En Burberry trench – tjoho! Eller trenchcoat och trenchcoat – detta är Burberrys klassiska Car Coat Camden. I så fint skick och i rätt storlek – aningen oversize – för trehundra kronor.
Jag brukar traditionsenligt köra vårskrik med denna reklamkampanj för Burberry Brit. Nu ska jag inte springa runt på Londons gator med mina rutor, men ack som den skall få luftas och vara med mer lokalt nu i vår.
Vi säger vår nu, eller hur? For the love of vintage – och klassiska kläder som aldrig går ur tiden.
Vad definierar en klassiker? Jag tänker att den har egenskaper som gör att den alltid finns med, men att den av olika skäl kan kännas mer eller mindre aktuell som val. Ett sådant exempel är Gripsholmsrutan. Rutor har naturligtvis alltid funnits med som en del i mönsterfloran som en bas tillsammans med randigt, men de senare åren har den synts mer. Jag tänker att rutan var en bärande del i “fransk bistro” som åtminstone jag hade som loppisledord och kökssoffans återkomst. Båda kallar på rutor. Här kudde hemma hos Marie-Louise Sjögren/Small Talk/The Way we play
Den mest klassiska användningen av rutan får väl sägas vara som klädsel till en Gripsholmsstol. Modellen från 1700-talet är uppkallad efter de stolar som fanns på Kanaljersflygeln på Gripsholms slott. Jag har alltid tyckt om modellen och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag en mer upprätt sittställning. Bukowskis
Den senaste storhetstiden får väl sägas ha varit på 1990-talet då den Gustavianska stilen firade stora triumfer på en bredare linje, exempelvis genom Lars Sjöbergs böcker och den stora 1700-talskollektionen på IKEA. Nu är känslan att denna estetik är på stark frammarsch igen. Drottningholms slottsteater/Stiliga Hem.
Gripsholmsrutan som säljs på Svenskt Tenn är från 1940-talet i design av Estrid Ericson och Margit Thorén med inspiration från 1700-talet. Den har funnits med på min klassikerlista länge. Nu fyndade jag den grå färgställningen i en kudde.
Om man skall leta vintage så har just Svenskt Tenns ruta funnits i olika färger över åren. Här är Franks soffa 703 klädd i bruna rutor. Tyget har tryckts i bland annat blått och rött. Sedan finns det naturligtvis hur mycket annat rutigt tyg som helst både nytt och gammalt. Gemensamt för just Gripsholmsrutan kan väl sägas vara de lite större rutorna och att fälten är avskilda från varandra med en lite avvikande färg.
Visst är det något grundläggande hemtrevligt med rutor?! Sannerligen ett mönster som passar in i många miljöer. Utställning Svenskt Tenn 2016
Vårvintern ger djupa skuggor på väggarna. I februari vill man bara fånga ljuset så mycket som det bara går. Ett klassiskt knep är speglar i inredningen. Reflektioner gör så mycket för upplevelsen av rummet och för att ge det ett djup.
I vardagsrummet finns såväl dörrarna på Snöskåpen som de inramade tavlorna som ljusspridare. Mässingen har också en förmåga att skapa reflektioner. Nytillskott från loppis är den runda spegeln på skåpet och bordsspegeln.
Den här spegeln i ek kommer från NK-bo som var en avdelning för design och inredning, huvudsakligen svensk sådan, inom Nordiska Kompaniet 1947-1965. För mig påminner den om Franks klassiska runda speglar. Den skänker form, värme och reflektioner till rummet. I spegeln syns också två solspeglar som sitter på motsatt vägg. Och nej, jag har inte missat diskussionen om att exponera snäckor som prydnadsföremål. Jag håller principiellt med om att vi skall tänka oss för och att det inte är någon god idé – ibland även förbjudet – att handla med nya snäckor. Däremot kommer jag inte plocka undan mina gamla snäckor som jag köpt second hand. De finns redan här och jag har svårt att tänka mig att det vore sämre för naturen att använda dem, än att köpa någon av den mängd nyproducerade snäckor som finns just nu. Så tänker jag.
En sådan här bordsplateau i någon form har jag önskat mig länge. Den här modellen med den sirliga mässingskanten är så fin. Den säljs inte alltför sällan med avsändare Svenskt Tenn, men där är jag tveksam. Vacker hur som helst. Det roliga med denna är att det var en vän till mig på besök som fann den på en av mina vanliga loppisar. Själv tågade jag förbi och missade den. Så med det i åtanke är den mig lite extra kär. Du kära februariljus. Ge mig allt du har.
