Lägenheten som tillhör @saramargaretah är nu till salu genom Entrance Göteborg. Se annons och alla bilder (av Anders Bergstedt) här. Hemmet är även med i aktuellt nummer av Plaza Interiör. Mina ögon fastnar framförallt på tapeten i sovrummet – vackra Florencecourt från Cole & Son som även Jenny skrivit om här. Det är något alldeles speciellt med bladverk på väggarna. Det blir lite av en grön koja. Själv har jag William Morris klassiker Willow Bough i arbetsrummet.
William Morris och jag lärde känna varandra 1996, så där på riktigt. Ett av mina absoluta favoritreportage i inredningsmagasin någonsin är från Tony Lewenhaupts hem Villa Fortuna från Sköna Hem nr 1 1996. Uppslaget med pilblad har följt mig sedan dess, liksom orden “William Morris pilblad växer ut över väggar och möbler, fångar blankpolerade möbelytor, mångdubblas i spegelfönstret och fördjupas i golvets gröna toner. Var gång jag kommer hem från en resa, får post, fax, telefonsvarare, allt vänta till Morris rum fått sin extra grönska, sin beskärda del av trädgården. Först då blir huset åter mitt revir”. Sommaren 1996 var jag i London och då pågick en stor Morrisutställning på Victoria & Albert Museum. Hjärtat har klappat sedan dess, men fick inte stort utrymme i livet förens 2008 då vi byggde hus och jag äntligen fick min gröna koja.
Ett annat favoritreportage från Sköna Hem om ett townhouse i Lärkstaden med Morris pilblad på väggarna som jag skrivit om förut här på bloggen.
Jag skrev en gång ett ode till de mönstrade väggarna. Detta var innan tapeterna åter gjorde sitt intåg i våra hem. En läsare ville ha argument för att sätta upp Morris i sitt sovrum att använda mot de vita väggarnas försvarare. Jag tycker fortfarande att orden är fina och ingjuter mod i den som tvekar.
“Precis som Tony Lewenhaupt skriver. Om man känner kärlek till en tapet så skall man unna sig att ha den i sitt liv. Om den är vald med omsorg och av de rätta anledningarna kommer den alltid att skänka dig glädje. Du kommer att ha ett rum som du kan kalla ditt pilbladsrum, din gröna tillflyktsort. Du kommer att tycka om det och alltid längta till det. Du kommer att få ett vänligt rum som alltid tar hand om dig. Att unna sig tapet på alla väggar i ett rum innebär en möjlighet att gå in i en känsla. Fondväggar i all ära, men att låta sig omslutas av ett mönster är något helt annat.
Glöm inte fantasin. När jag var liten och sjuk låg jag alltid i min säng och räknade blommor på väggarna. I taket följde jag linjer med varm panna. Eller historien om min son som lekte “inte nudda blad” bland blommorna i vårt sovrum när han var liten. När vi är stora glömmer vi ofta bort sådant bland våra vita väggar. Vi rusar runt och tar oss inte tid till det där viktiga. 1936 skrev Morris dotter May följande om Willow Boughs tillkomst: “We were walking one day by our little stream that runs into the Thames, and my Father pointed out the detail and variety in the leaf forms, and soon afterwards this paper was done, a keenly-observed rendering of our willows”. Familjepromenader till mönster. Man måste älska sådant. Mays pappa William var en konstnär och därmed oerhört skicklig på att fånga en känsla. Som tapetmakare hade han förmågan att få ett mönster att samverka på stora ytor i rum till något harmoniskt och balanserat. Så man kan lungt luta sig tillbaka bland tapetrullar som skapats från sådana utgångspunkter. Det är gröna blad som tillsammans bildar en varm bakgrund till rummet. Jag lovar. Att kalla det plottrigt är att förringa konstnären bakom. Ögat kan behöva vänjas, absolut, men om man sedan skulle ge det en chans till, tror jag nog att många fler skulle kunna se sig vilande i detta.
Men tänk om man ångrar sig? Tänk om man inte gör det. Tänk om man stortrivs. Möjligheten finns. Att ha en mönstrad tapet gör rummet mer förlåtande, tillåtande och lättare att leva i. Jag tycker om att klä på mig bland mina blommor. Och de gör mig glad och ger mig energi varendaste morgon när jag vaknar mitt bland dem. Jag känner sannerligen ro i mitt sovrum, för jag har svårt att tänka mig rummet utan tapeten. Något viktigt skulle fattas mig om de försvann. Varför anses de vita väggarna ge mer ro än de mönstrade som en allenarådande sanning? Om man tittar en gång till på pilbladen, så hoppas jag att man kan se att de kan vagga en till sömns med sina slingriga grenar vilken kväll som helst.”
Bladverk på väggarna kan signalera en traditionell miljö. Här brittisk klassisk Arts & Craft i Emery Walkers House.
Blad på väggarna kan även ge en känsla av samtida modernt. Här Fornasettis Chiavi Segrete. Här samspelar grönskan med nycklarna till en känsla av mystik och det lite tvetydiga som är Fornasettis signum. Allt beror på sammanhang och vad man sätter till för komponenter. Bladverk passar in i många olika miljöer tycker jag.
For the love of
♡
I försommartider brukar jag vara mer pastellig än på hela året. Jag har visserligen klassiska Mårbackapelargoner på fönsterbrädan i köket, men annars lockar andra stämningar i detta nu. Jag har blått på näthinnan. Inte den där vanliga preppy-blå, utan mer åt kobolthållet. De starka färgerna har smugit sig på mig för att riktigt blomma ut denna kalla maj. Jag inleder fyrtalet med By Malene Birgers samarbete med Styleheroine Evangelie Smyrniotaki. Christina Exsteen, chefsdesigner för märket, talar om Los Angeles, Hollywood Glamour a´la Faye Dunway med den ikoniska bilden av Terry O´Neill efter Oscarvinsten och drömmar. Se bilder från kollektionen här – jag gillar tonen i dem – och lite blått är som sagt aldrig fel.
Notturno – ett av Josef Franks fyrtiotalsmönster med palmer och pepparbuskar som ser ut som citronträd mot den tropiska himlen – kommer nu i brickform. Mitt förråd av brickor är stort, men jag använder alla beroende på säsong. Det är ett fint sätt att få leva med mönstren som jag hyser en evig kärlek till.
Jag fick en sådan inspirationskick av den pågående Miró-utställningen på Waldemarsudde. Det är Joan Mirós senare produktion som är i fokus och jag fastnade framförallt för alla utställda affischer som konstnären gjort under åren. Nu surfar jag runt på auktionssajter för att titta på utbudet – här såldes en. Högt upp på önskelistan står en egen att ha på väggen här hemma. Det är de där starka klara färgerna igen. Och när de målas med Mirós penslar blir det något extra.
Innan jag kom in i min känsla för blått hade jag alla gånger valt den svartvita tygväskan. Nu hör till saken att den inte fanns i lager på mitt IKEA, men jag drogs ändå till den blå. Jag bär alltid med mig en tygkasse i väskan – nej tack till alla onödiga plastpåsar – och min ultimata kulturtantväska från Liljevalchs börjar se alltför bedagad ut efter flitigt användande. Men ganska höga kulturpoäng även på klassiska 10-gruppen, som nu sprids till många. Hjärta på det.
