Category Archives: Inspiration

Utvalt: Hannu Sarenströms hus till salu

Det här är en välbekant vy om man är intresserad av trädgårdsinspiration -Posseska gården på Kinnekulle där trädgårdsprofilen Hannu Sarenström skapat många av sina böcker. Nu är huset med tillhörande ägor till salu – se prospekt och bilder här. När man klickar runt här är det mycket lätt att börja spinna tankar om att få ynnesten att ta hand om ett liknande ställe. Det här är tämligen långt från vårt hus från 2008, men ack, ack – visst är det något särskilt med falurött kombinerat med en ockragul dörr?! Samtliga bilder: Mäklarhuset Lidköping

Det sitter i väggarna är en klyscha som ofta kommer fram när det gäller äldre hus – det här är från 1921. Det är vackra ljusinsläpp och gedigna material. På bilderna är hemmet utsmyckat med dill och kräftmånar. Även om jag klarar mig utan kräftorna i sig, är estetiken kring dukningen, dofterna och de mustiga färgerna något som inspirerar denna tid.

För att inte tala om skördetiderna nu. Ett hörn som detta sätter tonen – även om man inte har platsen att köra detta fullt ut är det inspirerande att fösa fram solrosor och alla grönsaker som kommer nu med kål i spetsen.

Och värmen börjar komma i fokus igen efter sommaren. Tankar på sprakande brasor lockar, liksom ljusfrossa såväl inne som ute i växthus.

Missa inte heller Hanna Wendelbos blogginlägg från denna plats. Hon var här på Öppen trädgård för ett tag sedan och har skrivit så fint om huset, trädgården och känslan av att lämna en plats man skapat efter många år. Nu blir jag inspirerad att gå till hyllorna och ta fram Sarenström som skapat fina kokböcker, men även mycket om trädgård – ett urval här.

Nu ut och njuta sensommarkväll hos mig själv. Ha en fin ni med!

Tänker på: Inspiration

Sommaren är en tid för att tanka inspiration på olika sätt. Tiden finns att se sig om, läsa och även få lite distans till det vanliga flödet som man låter strömma mot sig i vardagen. Överst i några av mina sommarhögar har det legat äldre inredningstidningar. Så här i efterhand var det möjligen inte ett av mina bästa drag att göra mig av med alla mina årgångar av exempelvis Sköna Hem och Elle Interiör från mitten av nittiotalet, men man kan inte lagra allt. När vi flyttade ut till huset åkte mycket ut – jag sparade bara sådant som jag ansåg var riktigt inspirerande då. Nu köper jag dem igen – på loppis. Mitt bildminne är väl utvecklat – hjärnan har lagrat massor som känns bekant när jag bläddrar – men en del annat tycks inte ha fångat mitt intresse då. Då var det mer stadsvåningar och inte så mycket trädgård i mitt sinne.

Jag säger bara Elle Interiör nummer 4 2003. Ack, ack, ack. Möjligen var mitt omdöme något grumlat vid den första genomläsningen då jag var höggravid med min son, men det har jag tagit igen i sommar. Klassisk och tidlös inredning och trädgård som håller än i dag. När jag har suttit och bläddrat i de här magasinen och därmed valt bort mycket av det nya som kommit, har jag funderat mycket på varför jag söker mig tillbaka i tiden. Det är svårt att undkomma känslan av längtan efter något annat än mycket av det som produceras nu. Nostalgiskt skimmer? Ja, kanske det. Det finns för all del många tidsmarkörer även i dessa tidningar – hallå Aaltovas med tulpaner – men det är ändå något som drar mig dit med full kraft.

När dottern föddes 2001 lämnade vi in en rulle för framkallning på de första bilderna av henne. “Ta några bilder nu” sa jag omtöcknad till maken i förlossningsrummet. “Jag har ju redan tagit två” sa han. När sonen föddes 2003 fotograferade jag honom ur alla tänkbara vinklar på sjukhuset. En annan tid helt klart. Detta märks även i tidningarna och i de äldre trädgårdsböcker som jag också plöjt i sommar. Det digitala fotografiet, all redigering kombinerat med styling och tillrättaläggande av verkligheten och mängden visuellt som vi konsumerar har på alla sätt förändrat vårt sätt att se på bilder. Det är nog i princip omöjligt att gå tillbaka, men frågan är om vi inte har nått gränsen för vad som anses inspirerande?

Jag tror inte att jag är ensam om mina tankar – långtifrån. Trendenser skrev i går ett inlägg om Retuschfusket i inredningsbranschen som även snuddar vid liknande frågor. Frågan är hur vi finner en väg framåt som känns relevant och inspirerande. Att gå tillbaka till mörkrummen och att skippa Photoshop är knappast en möjlighet. Jag är inte heller mycket för stökbilder – de finns inte ens med i de gamla inredningstidningarna. Men när jag läser ett artikel som denna hos Residence – Före och efter: Så stylades hemmet till en designsäker dröm – så börjar jag längta bort igen. Jag förstår att det är speciella villkor på mäklarmarknaden där annat styr, men har vi inte sett nog av dessa prospekt som ofta verkar produceras för att kunna bli Hemnetspan i sociala media? Jag blir då bra mer inspirerad av originalinredningen – här benämnd som gammeldags med spretig stil. Åh, ljuva årsringar. Jag blir inte betuttad i allt det nya, utan tänker snarare vad fint det hade blivit om man hade arbetat med det befintliga och tagit utgångspunkt från det.

Är det inte nog nu ändå? Efter tankar och krönikor hamnar man alltid i det klassiska You must be the change you wish to see in the world igen. Jag blir inspirerad att fortsätta fundera på dessa frågor och vad de innebär för mitt eget skapande kring bilder och inredning. Får ni några tankar?

♡

Inspiration: Skåne

Varje gång vi passerar gränsen till Skåne är det samma visa. “Jag vill flytta hit”. Orden ekar tomt i barnens öron, men för mig är det som om allt det jag tycker om på något sätt fulländas i detta landskap. Jag har haft Gotland som min stora sommarförälskelse och närt en dröm om ett hus där. Jag har skrivit hyllningar om det karga, det steniga och det minimalistiska på ön. Den känslan kvarstår och är bland annat inspirationen för mitt växthus här på hemmaplan. Men frågan är om inte Skåne har gått om i drömmen. Det är något med luften som gör att jag vill flytta ned och öppna en liten butik ute på landet. Jag är knappast ensam om det med tanke på hur tätt det är mellan besöksmål i detta landskap, men ändå. I en dröm fungerar det fint.

Skåne är mer frodigt och myllrande med klarare färger för mig än den gotländska estetiken. Här blir jag inspirerad till en mer klassisk engelsk lantstil med tegel, blåvitt porslin, lindblomsgrönt och William Morris.

Bara vackra ting i en färg och mönsterblandning som tilltalar mig.

Klassiker att hemföra från Lund – te från Tehuset Java och bakelser från Patisseriet.

Jag vet inte om det varit med någon galen trädgårdskvinna som gått loss med en sekatör på fel sätt i dotterns skräckfilmer, men hon hävdar att jag uppvisar närmast patologiska tendenser när det gäller det gröna. Ja, vad är väl tid i Botaniska Trädgården i Lund jämfört med att besöka H&M i varje stad? Vi får väl helt enkelt “agree to disagree” här, även om jag faktiskt fick lite cred för några fotografier med blombakgrund på henne som till och med passerade nålsögat för publicering på Snapchat…

När man semestrar med tonåringar är det inte helt fel att få tid tillsammans med någon som har gemensamma intressen. Den dag Jenny och jag träffades strålade solen till slut. Att få gå runt bland dahliorna på Sofiero med en lika road – vi skojade om det ultimata tantbeviset att inträda i Svenska Dahliasällskapet – är en ynnest. Det känns fint att denna gång få möta sensommaren med en vän av bästa sort – en sådan där samtalet bara tar vid när man väl träffas. Tacksam över att ha sådana stjärnor som kommit min väg på senare år – count your blessings i megaformat på Krapperups magnifika fasad.

I år kände jag att utflyktsplaneringen skulle sträcka sig lite längre än till de säkra kort som redan besökts. Några klassiker blev det, men annars var det mesta nytt för ögat och gommen, vilket inte är ett problem in detta landskap, tvärtom. Det blir lätt så annars känns det som. Många åker till samma typ av “annorlunda och gemytliga” utflyktsmål som alldeles kryllar av människor. På Gotland skall alla käka bullar på Rute Stenugnsbageri, trots att cafétätheten och därmed utbudet är enormt. Många ställen känns som klippt och skurna för designroade turister. Inget fel på det och jag unnar verkligen riktigt bra ställen att det går bra för dem. Men ibland blir känslan lite “är det konstigt att man längtar bort någon gång”. Kanske till nästa uppstickare i genren “annorlunda och gemytliga” utflyktsmål…

Jag besökte bland annat Den Engelska Trädgården på Österlen. En riktigt fin och inspirerande anläggning med brittiska förtecken – svårt att tro att trädgården började anläggas så sent som 2014.

Som en skiva med ett hack i – en referens du garanterat inte skall använda inför dina barn som då klassificerar dig som ännu mer lost – säger jag varendaste gång: Den här bokskogen är så vacker! Det är som att åka genom en grön tunnel! Jag blir precis lika betagen varje gång när man ger sig ut på lite mindre vägar och de sammanväxta träden som bildar alléer av grönt omsluter en. Med en man som är utsprungen ur den kompakta granskogen är det lite som att svära i kyrkan, men det där skira ljuset. Åh. Skåne är som ett stort grönt hjärta. Det böljande landskapet med alla åkrar som skördetröskorna började arbeta med nu, alla majskolvar som sträcker sig upp i skyn och alla äppelodlingar. Klorofyllet omger en överallt och det är inte utan att man står och begapar alla stora friväxande fikon och ginkgoträd. Att vara trädgårdsmänniska här måste helt enkelt vara lite mer tacksamt.

Det är något med havet också. Känslan av gränslöshet och närheten till kontinenten. Det får lov att bli Köpenhamn snart. Årets sensommarplagg är definitivt denna blomstrande skjorta för min del.

Jag tycker om att ta med mig grönt hem från resor. Även om det var med bra stumma ben jag plockade ut krukor och pelargoner från Österlen efter att ha haft dem i benutrymmet hela vägen hem, känns det fin att ha fått med sig en liten bit av Skåne. I en av Malmös Signe Persson Melins vackraste krukor ståtar nu doftande klorofyll i växthuset. Vardagen är här – på torsdag börjar skolorna – men än finns det fin sensommar kvar. Kära, kära Skåne. Hoppas att vi ses snart igen.

♡

Josef Frank på ArkDes

I går fick jag tillfälle att se den pågående utställningen Josef Frank – Against Design på ArkDes. Det är knappast någon hemlighet att Frank är en av mina husgudar sedan mitt inredningsintresse vaknade i tjugoårsåldern. Det är det tillåtande och inkluderande draget som alltid har tilltalat mig. Fotografi: Lennart Nilsson, Svenskt Tenn Arkiv och samlingar

Utställningen på ArkDes har som ambition att visa bredden i hela Franks mångsidiga produktion, både som arkitekt och som kreatör. De flesta känner Josef Frank som en del i dreamteam Frank/Ericson på Svenskt Tenn, men det finns mycket historia innan. Josef Frank var en av de mest betydande arkitekterna och formgivarna i Österrike på 1910-20-talen, men den växande antisemitismen fick honom att fly med sin hustru Anna till Sverige. På utställningen får man se många möbler och inredningar från tiden i Österrike, liksom arkitektur och bostadssplanering. Det är intressant att följa Franks utveckling i form och ideal från dessa interiörer till de färgsprakande som ögat är vant vid. Pressbild: Matti Östling/ArkDes

När det gäller Franks arkitektur är han mest känd för Falsterbovillorna – fem sommarhus i funkisstil som uppfördes mellan 1924-36. Villa Beer fotograferad av Daniel Hertzell. Utställningen känns i grunden inkluderande eftersom betraktaren kommer nära och inbjuds exempelvis att slå sig ned i utvalda stolar och möbler.

Den del av utställningen som handlar om Franks mest kända sida – som formgivare och kreatör för Svenskt Tenn är så fin och inspirerande. Långa våder av de välkända mönstren ramar in utvalda möbler. Att några stolar får flyga fritt känns helt rätt.

Jag blir alltid otroligt fascinerad över originalskisserna och akvarellerna till mönstren. Här får man chans att komma riktigt nära och verkligen se alla de små skiftningar som bildar de klassiska textilierna. Tryck näsan mot glaset och titta. Det är fantastiskt vilken kvalité som finns här. Manhattan från Svenskt Tenn Arkiv och samlingar.

Som sagt – jag blev mycket förtjust i utställningens uppbyggnad och struktur som lyckas förmedla det lekfulla draget i inredningen. Man kunde kanske dragit ned på andelen balkar som ibland stör siktfälten – fördelen är att de verkar rumsskapande.

Den klassiska Liljevalchssoffan från 1934 kapslar in Franks motstånd mot funktionalismens strama linjer. Här kan man tala om den ultimata familjesoffan där man halvliggandes kan koppla av. Problemet för de allra flesta torde dock vara priset… På utställningen kan man sätta sig bland de slingrande lianerna i Teheran och betrakta Franks Fantasihus. Ett citat att ta med sig är Every great work of art must border on kitsch.

Nyss såldes ett Floraskåp på Bukowskis för hisnande 490 000 riksdaler. Det är något med de botaniska bilderna på de klassiska möblerna som aldrig upphör att locka ögat. Här finns möjlighet att se en Florabyrå på nära håll. Om man är extra intresserad anbefalles en liten skrift av Cia Wedin som säljs på Svenskt Tenn. Om ni skall bege er till Skeppsholmen för ett besök? Självfallet. Passa även på att gå in på Moderna som ligger mittemot och titta på de permanenta samlingarna där. Utställningen på ArkDes pågår till 27 augusti, så det finns chans hela sommaren.

På tal om Svenskt Tenn – i dag lanseras nya krukor som tillverkas på Porslinsfabriken i Lidköping. I min känsla för blått unnade jag mig en liten modell som passar till mässingsfat som redan finns här hemma.

Det verkar som om sommaren har kommit på besök. Kära maj – äntligen!

♡

Fyrtal: Electric Blue

I försommartider brukar jag vara mer pastellig än på hela året. Jag har visserligen klassiska Mårbackapelargoner på fönsterbrädan i köket, men annars lockar andra stämningar i detta nu. Jag har blått på näthinnan. Inte den där vanliga preppy-blå, utan mer åt kobolthållet. De starka färgerna har smugit sig på mig för att riktigt blomma ut denna kalla maj. Jag inleder fyrtalet med By Malene Birgers samarbete med Styleheroine Evangelie Smyrniotaki. Christina Exsteen, chefsdesigner för märket, talar om Los Angeles, Hollywood Glamour a´la Faye Dunway med den ikoniska bilden av Terry O´Neill efter Oscarvinsten och drömmar. Se bilder från kollektionen här – jag gillar tonen i dem – och lite blått är som sagt aldrig fel.

Notturno – ett av Josef Franks fyrtiotalsmönster med palmer och pepparbuskar som ser ut som citronträd mot den tropiska himlen – kommer nu i brickform. Mitt förråd av brickor är stort, men jag använder alla beroende på säsong. Det är ett fint sätt att få leva med mönstren som jag hyser en evig kärlek till.

Jag fick en sådan inspirationskick av den pågående Miró-utställningen på Waldemarsudde. Det är Joan Mirós senare produktion som är i fokus och jag fastnade framförallt för alla utställda affischer som konstnären gjort under åren. Nu surfar jag runt på auktionssajter för att titta på utbudet – här såldes en. Högt upp på önskelistan står en egen att ha på väggen här hemma. Det är de där starka klara färgerna igen. Och när de målas med Mirós penslar blir det något extra.

Innan jag kom in i min känsla för blått hade jag alla gånger valt den svartvita tygväskan. Nu hör till saken att den inte fanns i lager på mitt IKEA, men jag drogs ändå till den blå. Jag bär alltid med mig en tygkasse i väskan – nej tack till alla onödiga plastpåsar – och min ultimata kulturtantväska från Liljevalchs börjar se alltför bedagad ut efter flitigt användande. Men ganska höga kulturpoäng även på klassiska 10-gruppen, som nu sprids till många. Hjärta på det.

♡

Ett av de finaste hemmen i år

Nej – jag pratar inte, som de flesta andra inredningsbloggare, om Lotta Agatons hem som finns i aktuellt nummer av Residence. Agatons hem är förvisso fotogeniskt och nämnt reportage är vackert rent visuellt. I vanlig ordning tycks hon slå an samtliga strängar när det gäller det som känns i framkant och som vi kommer se mycket av framöver. Men jag känner mig inte hemma där, annat än i respekt för en genomförd stil som förmedlas på ett tjusigt sätt. Det är istället reportage som det lekfulla townhuset i Lärkstaden som får mitt hjärta att klappa.

Sedan jag först såg det i Sköna Hems tionde nummer för året, har jag bläddrat genom sidorna många gånger. Istället för det monokroma är det här blandningen som står i fokus. Det är många designklassiker, nytt och gammalt och framförallt mixat med en säker fingertoppskänsla. Jag faller som en fura, eftersom det även i mångt och mycket är min egen inredningsstil och filosofi.

Det här är en klassisk stil med mycket detaljer, textilier, mönster och färg. Det syns att det är ett hem som består av ting som man samlat på sig över tid. På ett sätt kanske det är befriande att byta garderob även i hemmet då och då, men själv har jag svårt för tanken att göra hela makeovers där mycket av det man har byts ut. Ibland uppstår behovet naturligtvis – saker och ting slits – men årsringar är vackra i grunden och ger karaktär och hemkänsla.

Inspiration de lux för mina ögon – hela reportaget finns nu att titta på här. Fotografi: Pernilla Hed Av: Charlotte Pettersson

Astrid Lindgrens Näs

Förra veckan kom jag äntligen iväg på en länge planerad utflykt till Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Just denna kalla och soliga oktoberdag var jag glad att mitt första besök inföll på hösten. Det är något alldeles speciellt att möta platser denna årstid med de sprakande färgerna, löven som börjar falla och folkströmmar som avtagit. Blicken fäster på andra saker vid sådana tillfällen. Man är i en annan sinnesstämning när naturen går i vila. Och det finns all anledning att återvända i vår när allt börjar blomma igen.

Man möter Näs genom en allé som leder upp till Prästgården där Astrid Lindgrens far – Samuel August Ericsson – var arrendator.

I den stora parken framför Prästgården finns det stora över 200 år gamla trädet som inspirerat till sockerdricksträdet i Pippi Långstrump. Man känner sig sannerligen liten och ödmjuk här vid de väldiga träd som omger egendomen. Det ger en alldeles speciell karaktär till en plats. Jag kunde inte låta bli att plocka ekollon från alla ekar med hopp om att kunna driva fram en egen liten planta som minne av besöket.

Den ursprungliga egendomen har kompletterats med en modern byggnad som inrymmer ett stort Astrid Lindgren-museum och en restaurang. Det känns som ett fint möte mellan det gamla och det nya. Inför besöket var jag mest nyfiken på trädgårdsdelen i regi av Karin Eliasson som i sommar öppnat i sin helhet. Trädgården är lik en bok med olika kapitel med ambitionen att berätta en historia.

Jag måste säga att jag blev lite överväldigad av upplevelsen här. Här syns en del av den nyanlagda idéträdgården där en del hämtat inspiration från Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. En del tematrädgårdar kan kännas aningen överarbetade och det är inte lätt att handskas med arvet efter en nationalikon som Astrid Lindgren, men här tycker jag att man lyckas med balansen.

Det är höga ambitioner om hopp, mod och kreativitet. Det är små ljudslingor som skall ackompanjera naturen. Man får sig till livs citat från böckerna på oväntade ställen. Jag faller, för det är väldigt vackert och stilfullt genomfört.

Vad jag tycker mycket om är hur man tar tillvara på temat melankoli, sorg, förtvivlan och ensamhet i de Lindgrenska sagorna. Jag kan tänka mig att detta tema förstärks när man besöker trädgården på hösten. Det är förmodligen en annan upplevelse med spirande vår med blommande fruktträd och den stora ängen på sommaren.

I detta nu var det hjärtskärande vackert med en natur på väg i vila och de stora tankarna om livet i Melankolins mosslandskap.

Astrid Lindgrens barndomshem där hon föddes 1907, är öppet för guidade visningar under sommartid, men denna säsong såg jag det på avstånd. Vackert så.

En av mina favoritplatser på Näs blev denna Astrids källa med skulpturer av Berit Lindfeldt som skapades 2007 till hundraårsminnet av Lindgrens födelse. I höstskrud är vattnet med törnroskransen, nyponet och barnet betagande.

Som sagt, ta möjligheten att besöka ett turistmål under hösten om möjlighet finnes. Det är garanterat en annan upplevelse än under högsäsong och man får tillfälle att sitta i fred på en bänk och ta in platsen. Till Näs kommer jag garanterat att återvända. Jag såg skyltar om en julmarknad och sedan måste jag se alla körsbärsträden i blom i vår.

♡

Moodboard: Brunt

Jag blev så inspirerad av färgrapporten från Dagny Fargestudio som jag hade med i fredagens svep. Brunt är som sagt en av mina favoriter bland nyanser. I dagens inlägg tar jag utgångspunkt från den färgkarta som presenterades till moodboards med höst, önskelista och klassiker.

I samband med utställningen Närodlad design har Svenskt Tenn besökt Carina Seth Andersson i hennes ateljé. Även om jag har sett en del reportage från denna miljö, faller jag varendaste gång. I intervjun av Annica Kvint talar Seth Andersson om att succén för vasen Dagg har blivit “en kulturgärning för en konstindustri i spillror”. Stora ord, men det ligger mycket i det återuppväckta intresset för det svenska glaset. Emma Shevtzoff har tagit de fina bilderna, där bland annat just vasen Dagg ses i en brun nyans. För mig är det något alldeles speciellt med konjaksfärgat läder. Det får en alldeles speciell patina och känns lite extra fint just på hösten. Handskarna köpte jag hos H&M Premium för några säsonger sedan, men liknande finns i alla prisklasser på många ställen. Min kära sammetsfåtölj i en av läshörnorna här hemma.

Kvar på min önskelista är ekollonen av Alexander Ortlieb samt en brosch. Jag tar gärna hela outfiten i kamel som Olivia Palermo frontar för Banana Republic i höst. Och Emily Brontë – alla dagar.

Mina favoriter när det kommer till terracotta – svensktillverkat från Gränsfors blomkruksfabrik vars verksamhet fick sin början 1908. Fyra generationer senare har produktionen i gång. Krukorna finns bland annat hos Tambur. Jag skrev i går att jag inte samlade på något speciellt, men tekannor kanske ändå ligger bra till. Jag skulle inte ha något emot alls att ha Jonas Lindholms maffiga pjäs i min ägo. Så kom höstkylan. Och jag faller som en fura för vackra bilder med stickat, här från brittiska Toast.

Den bruna elefantkudden var ett av mina första inköp på Svenskt Tenn. Numera är den helt uppnött, men jag kan inte förmå mig att göra mig av med den. Linet har en begränsad livslängd om man lägger en kudde i en familjesoffa, men det är klart att man skall göra det ändå för att njuta av sina ting. En ny likadan kudde står på min höstönskelista. Hemma hos mig får man brygga sitt eget kaffe om min man inte är hemma. Jag är inte någon koffeinmänniska alls. Men färgen den är fin, liksom klassikern Rouge Noir från Chanel.

Så blev min tolkning av färgkartan från Dagny Fargestudio. Brunt – fint det.

Med hopp om en bra start på veckan!

♡