Living by W

Vad säger vi om lite glädje och lust inför inredning så här i påskveckan? Mitt bland alla tankar om opersonliga hem, köphets, kopiering, färgkoder och ytlighet i inredningsbranschen känner jag att det är dags att ta ett steg tillbaka och känna in glädjen inför att skapa ett hem. Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är uppfriskande och berikande med diskussioner såväl i bloggosfären som med inredningsintresserade vänner. Allt som får en att reflektera är av godo. Men har vi tappat bort lite av det roliga? Har vi svårare att känna förtroende för vem vi är och vad vi vill med alla intryck som strömmar mot oss i dag? Är vi mer ängsliga än någonsin när det kommer till inredning? Jag känner starkt för ett återtagande av såväl glädjen som självförtroendet när det gäller hem kära hem.

I helgens bläddrande av tidskrifter och urklipp fastnar jag på en klassiker som jag alltid återvänder till i frågan samt några ord av inredningsgurun Ilse Crawford som slår an en sträng och som betonar värdet i det som finns kring oss. “Jag har aldrig förstått varför vissa ser inredning som något ytligt – byggnader och rum kan ta fram det bästa i oss, stärka oss, påverka vårt välbefinnande, förklarar Ilse. “Jag ser mig själv som en revolutionär i det tysta. Mina inredningar sätter människan i centrum. Jag fascineras av vad som driver oss, förenar oss, vad som får oss att känna oss levande.” Sannerligen ord fyllda av såväl kraft som lust inför att skapa ett hem. Klassikern då? Josef Frank. Såklart. “Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå att av sig själv smälta samman till en lugn enhet.”

Och så samtalen med barnen. Om hur mycket vi alla tycker om vårt hus när vi kommer hem från två veckors semester på Gotland. Om att de där hemmen som byggs i Sims eller som är i tidningen visserligen är så fina att titta på, men “vi har det så mycket mysigare hemma”. Och så tanken om den där speciella doften som möter en när man öppnar dörren. “Det luktar hemma”. Och det är väl – oavsett stil och pryttlar – det allra viktigaste i kråksången det.

Stort tack för all respons som jag fick på min Måndagstanke förra veckan. Tanken med en kategori där det skrivna ordet får ta mer plats tycks vara något som såväl ni som jag själv tycker känns intressant. Framförallt ledde det till något som jag saknat mycket – en dialog med er som läser här. Jag tänker mig en fortsättning och eftersom det är veckans första dag i dag, så inleder vi veckan med en måndagstanke.

Det började som en # på Instagram hos några vänner som diskuterade programmet Husdrömmar som rullar på televisionen nu. Det fortsatte mer som en påminnelse om att det ibland faktiskt inte är så dumt att stanna upp och se vad man har, istället för att alltid sträva efter något annat. Jag har funderat mycket på den där taggen på sista tiden. Vad innebär den för mig personligen? Vad innebär den för mig som bloggare och som aktör på olika sociala media?

Är jag nöjd? Jo, jag skulle faktiskt säga att när det gäller många saker så är jag det. Inte på det sättet att jag har slutat att sträva eller att jag har slagit mig till ro med tanken att som det är nu skall det vara för alltid, men på mitt fyrtioandra år känner jag mig tämligen tillfreds på många plan. Det hela har förmodligen en stor del av sin förklaring i just åldern också. Ibland sparar man saker i minnet som man nog inte tror skall komma och bita en i svansen senare och säga “vad var det jag sa”, men ofta hamnar man väl precis just där. När jag själv byggde upp ett hem och ville skapa mig en egen plattform i livet, kunde jag för mitt liv inte förstå hur man kunde stå och säga att “det finns inte en enda pinal jag behöver här”. Vadå liksom? Men nu är jag där själv och skriver en text om hur nöjd jag är med saker och ting. De där cirklarna – man kommer då inte undan. Eller är det även en fråga om personlighet? Har en del av oss enklare att känna oss tillfreds än andra?

Hur tar man då med sig detta med #nöjdärdetnyasvarta till bloggosfären? Av tradition är vi här inriktade mycket på nyheter, förändringar och önskningar, snarare än att visa upp det statiska. Som läsare är man van vid att få sig detta till livs, än en lovsång till det gamla köksbordet som hängt med i tjugo år. Är vi en generation som har slutat att slita ut saker i hemmet, när vi istället kan få rotation på tingen på Blocket? Visst börjar det att hända saker här. Hållbarhet är trend. Klassiker hyllas. Men det är alltid en hårfin gräns mellan att vara inspirerande och att skapa en känsla av otillfredsställelse.

I en välvillig tolkning av bloggosfären vill jag tala om kreativitet och estetik. För egen del känns det för det mesta intressantare att få till någon liten twist på det som visats förut, än att bara visa igen. Det behöver inte handla om att ta in nya saker, men att visa att man med små medel kan se det gamla med nya ögon och att alltid hålla en dörr öppen för nya intryck. Jag vill tro att det är där någonstans som mitt bidrag finns. Inredning i samklang med säsonger, att plocka runt med tingen och att faktiskt visa att saker och ting ser ungefär likadana ut år efter år. För jag känner starkt för Nöjd är det nya svarta och lär återkomma till det på olika sätt framöver. Vad får ni för tankar i frågan?