Nu var jag förstås tvungen att dyka ner med kameran nära något igen. En kartong med semlor lockar till närhet. När jag var liten, var det alltid florsockret som jag ville åt. Jag åt även gärna den lilla hatten med lite grädde, men sedan var det bra. Jag är ingen passionerad ätare i vuxen ålder heller. Med ett undantag. Det skall vara den rätta tisdagen i februari med semlor från ett litet hembageri här i staden. De smakar utsökt.
Så på förmiddagen har jag stått och köat långt ut på gatan för att få mina exemplar dagen till ära. En man stannade sin cykel och frågade varför det var så mycket folk. Alla köper semlor i dag, sa någon. Mannen skrattade och skakade på huvudet. Vad händer om jag inte äter några då?
Just detta hembageri är ett av mina favoriter i staden. Det doftar alltid så gott när man öppnar dörren med pinglan. Man ser bagaren från den lilla disken. Kakorna smakar smör precis som de skall smaka. Jag tycker mycket om sådana här ställen. En del har försvunnit på vägen, men jag hoppas att vi konsumenter förmår att uppskatta dem i en tid av storskalig konsumtion. En semla, tack!
Fotografi: Weronica – En mammas dag. Min temugg är gjord av Kerstin Tillberg.
