Länsstol från Norrgavel
Jag har klurat en del på det där den sista tiden. Om inredning är åldersbunden. Våra båda soffor håller på att kollapsa efter femton års flitig användning. När vi köpte dem var jag ungefär tjugofem år – ett annat liv på många sätt. Vi har börjat titta lite smått på ersättare. I vardagsrummet nere har vi en Howardsoffa. Vi har tittat på liknande modeller, men finner dem aningen pösiga och med för stort sittdjup. Gjorde vi det för femton år sedan? Icke. Inget problem att puffa soffkuddar då. Ingen tanke alls på hur man sitter rakt i ett fluffigt dunmoln, när tanken mest var myssoffa att gosa in sig i. Vi två. Vi har en soffa däruppe också. Samma överdimensionerade tanke med den, nu ganska hårt sliten av att ha varit med under småbarnsåren – vad som göms i den vill man inte alltid riktigt tänka på… Och jag hör mig själv där i soffbutiken. Hur min mun formar sig till saker om sittställning, ryggstöd och ergonomi. Fyrtioett going fyrtiotvå var det ja…
Fåtöljer Eva från Bruno Mathsson
Ett annat ålderstecken är måhända att man vänder sig till klassikerna. Om man nu tar sina sparade slantar och investerar i nya saker till vardagsrum, så vill man – förståndigt nog måhända – ha saker som man kan leva med resten av livet. Möjligen lite märkligt att tänka sig själv som riktig silvertant i rakryggade fåtöljer – men faktum är att jag har närmare till sextio år nu, än jag har till tjugo. Hoppsan så det låter när man skriver det, men that´s life. Även om jag alltid vurmat för klassiker och sådant att leva med länge, så märker jag att det sitter hårt i ryggmärgen nu. Jag vill att vi köper sådant som vi kan ha för alltid – när vi sitter i varsin sittvänlig fåtölj då istället för att sjunka in i en dunsoffa.
Lamino från Swedese
Och så är det nog det där med tidens gång och hur man använder sitt hem. Det har möjligen mer att göra med teknik och annat än de gråa håren på huvudet. Frågan är om soffans särställning i möblemanget är på väg att förändras i grunden. Soffan kom alltid först i tanken förut. För det var ju liksom där man hängde med familjen. Det gör man väl för all del fortfarande, men faktum är att vi gör det mer sällan nu med äldre barn och med all annan teknik som splittrar oss åt olika håll. Det är inte så himla ofta som vi sitter samlade i TV-soffan längre och tittar på samma program. Frågan är om man skall investera en ansenlig summa på denna möbel? Just nu är jag mer inne på att tänka bruksmöbel – såväl till vardagsrummet här nere, som till det där uppe där barnen hänger och spelar TV-spel och kollar film med kompisar – för en soffa kan man kanske inte ha hela livet. Sedan vill jag nog satsa på fåtöljer till som vi däremot kan sitta i så länge vi lever. Sittriktiga. Såklart. Eller skall man bli obstinat och göra något helt crazy:)?!
Vi får väl se. Hur det blir med det hela.
