I dag har jag varit med sonen på sjukhuset. Han har opererat bort en platta. Den sattes in i hans arm när han bröt den i höstas efter att ha cyklat omkull. Det blir alltid mycket väntan vid tillfällen som dessa. Jag har tagit som vana att lägga ned en bok i väskan när jag vet att jag kommer att få tid. I vårt digitala samhälle blir det tydligt att en bok är något speciellt. Då blir jag fröken tvärtemot som tar det som en princip att sitta och läsa istället för att blicka ned på en skärm. Jag tänker att kanske får det någon att tänka till och bli inspirerad – och framförallt kommer jag själv till skott med läsning av pocketböcker som blivit liggandes här hemma. Om jag bara får en ingång till en bok, så fortsätter jag att läsa hemma. I dag hann jag en bra bit in i Samantha Ellis Mina hjältinnor – riktigt bra – speciellt när man som jag gärna läser om klassiker under livets olika faser. Dagens tips blir alltså läsning på offentliga platser. Jag tror på att synliggöra boken på alla möjliga sätt. Målning av Mikael Peter Ancher.
Category Archives: Tänker på
Cirkeln
Jag är lika förutsägbar varendaste år. Jag börjar året i min kokong, innesluten i mig själv och mina filtar. Sedan börjar det tina upp och den där skarven mellan årstider gör sig gällande. När allt känns skört och skakigt, dammigt, slitet och bedagat. Önskan att ömsa skal för att komma i samklang med det nya. Solens skarpa vårstrålar kan inte riktigt få fart på det grå och det trötta.
Och så en dag börjar man vakna ur sitt ide. Man sträcker på sig lite försiktigt och kisar mot solen. Den stora vårrensningen tar vid. Konkret i skafferi, garderober och gömmor i lådor – mentalt i nya tankebanor. Än samlar jag mig inte för mitt vårskri, men världen känns lite ljusare igen. Som sagt. Cirkeln. Ett varv till.
♡
Hjärta Ingegerd Råman
Det är något med hennes person. Självklarheten. Det där vackra håret som får mig att omfamna mina grå och tänka att precis så där vill jag bli, i kombination med ett sådant starkt patos och integritet. Jag sparar alltid reportage i tidskrifter när hon står och binder blombuketter eller när man får kika in i hennes ateljé. Jag är långt ifrån minimalist och skulle aldrig klara av att bo i en sådan miljö utan att börja bygga högar överallt, men det är ändå något som drar mig till det där huset på Österlen. “Ju färre prylar, desto större luftrum” säger hon. Det är inte jag, det är det inte, men det är ändå något som får mig fast. Genom åren har jag köpt en del saker – framförallt ur produktionen för Skruf och Orrefors, men även en del från servisen Domino för Gustavsberg. Jag tror att det är det där distinkta uttrycket – tidlöst vackert i sin skenbart enkla pregnans – som lockar.
Jag tröttnar aldrig på att bläddra i boken om henne. Jag köpte flera exemplar på realisation och har dragit ut en del bilder bara för att de är så vackra. Jag tänker alltid på det förgängliga i det som omger oss när jag skriver om henne. Själv gör hon sina skisser på smörpapper som med tiden gulnar och “blir sprött med tiden, bara att slänga”. En dag sprack helt plötsligt en vas som jag hade av henne mitt itu. Den stod på ett bord hemma hos oss när vi bodde i staden. Förmodligen hade den fått en liten spricka – kanske hade barnen träffat den med sin mjuka boll som de alltid lekte med då – och spänningen i glaset gjorde att den inte klarade att hålla samman längre.
I maj lanserar IKEA kollektionen Viktigt som designats av Ingegerd Råman i samarbete med företaget och vietnamesiska hantverkare. Det är en samling föremål som sträcker sig från möbler till bruksvaror i köket.
De vackra bilderna är tagna i Råmans ateljé och för mig representerar de just den känslan som jag har för denna formgivare.
It’s a project between the craftsmen and the designer. It has lots of energy. And looking at the objects now – the things we did – for me, it represents love.
Hjärta Ingegerd Råman
♡
Tänker på: Jaget i bloggen
Jag surfade runt lite i helgen och uppdaterade mig i bloggflödet. Jag hamnade bland annat hos Sara på Little Mix Fix It och hennes post Vart tog mitt oborstade inre vägen? Sara hade läst denna artikel How to write a killer About me page for your blog. I relation till den reflekterar Sara över hur hon själv framstår på sin blogg. Så intressant och så tankeväckande. Enligt artikeln gör jag kardinalfelet nummer ett i min egen presentation. Jag tar fasta på “random facts” om mig själv presenterade på ett lite charmigt sätt. Mina blodapelsiner, lördagsförmiddagar och innergårdar skall möjligen krydda en introduktion, inte utgöra den. Nu vet jag inte om den där artikeln om en proffsig presentationssida är grunden i allt, men jag fick mig en rejäl tankeställare och började tänka mycket på jaget i bloggen i samklang med utvecklingsplaner framöver. Lite så här då om jag följer i spåren.
Jag tänker mig att vi på sikt får någon slags relation, du och jag. Att du återvänder hit för att du känner att här finner du något läsvärt, något du kanske inte har sett förut och något utvalt. Du får förströelse till en kopp te med iPaden i soffan eller kanske en snabb uppdatering med telefonen på tunnelbanan. Du vet att en av mina grundtankar med det jag presenterar är att det skall vara en W-vinkel på allt och du tycker att det ligger ett värde i att ta del av det. Du uppskattar att du inte bara får en kanal till de senaste pressutskicken och sådant som man ser på många andra ställen, utan du upplever att det jag skriver om är något som jag känner mycket för. Du känner att det jag visar genomsyras av passion för gestaltning i olika former, vare sig det gäller blomsteruppsättningar, skapande av stilleben, skrivandet av en bokrecension eller ett tjusigt modecollage. Du känner mig som en estet, som en väktare av det vackra i världen och som någon som ofta väljer att se de detaljer som skänker glädje även om det finns svärta och smärta bakom. Du som har läst länge har varit med mig i småbarnsår, livskris och detox. Du respekterar mig och vet mina gränser, även om jag kan tänka mig att du saknar att få lite mer av vem jag är och var jag är numera.
Jag tror att du uppskattar att jag har ett brett anslag och skriver om det mesta som inspirerar mig, även om det är fokus på inredning och säsonger. Du tycker om att få tips och att bli guidad när det gäller vitt skilda ämnen som polotröjor, glasbrukens framtid, tv-serier och nyttiga recept. Du känner mig som en som förespråkar kvalité, hållbarhet, klassisk stil och som är säsongsmänniska ut i fingerspetsarna. Du suckar säkert ibland åt att jag har stenkoll på Svenskt Tenn:s sortiment och mina referenser till Håkan Hellström, liksom du nog det senaste året blivit lite förvånad över att jag spenderar så mycket tid på loppisar. Men det är samtidigt det fina med dig och mig. Jag tror att du tillåter mig att utvecklas, för kärnan i vad som är W finns alltid där.
Jag tror att du som typisk läsare är i gruppen 35-50 år. Du är kvinna med lite mer tid till dina egna intressen. Jag tror att du vill bli guidad och inspirerad när det gäller livsstil, att du gärna vill ha konkreta köptips ibland, men att du är smart nog att fatta dina egna beslut. Jag tror att du hämtar din inspiration från många ställen och att det du uppskattar med bloggar är den personliga avsändaren. Jag tror inte att du vänder dig till mig för att lägga ett karbonpapper på hur jag inreder och köpa exakt en sådan lampa som jag har, utan jag tror att du mer är intresserad av det kreativa i processen, säsongsinredning och att man kan förvandla med små medel. Jag tror att du skulle bli himla förvånad om jag började snickra, men att jag sätter upp en storblommig tapet är du med på. Jag tror att du tycker om att läsa det jag skriver, att mina texter är av vikt och att du inte bara tittar på mina bilder. Jag tror också att du finns där utanför den där åldersboxen. Att du tilltalas av det jag presenterar, även om vi inte är i samma fas i livet. Jag tror att du tycker att det finns en stringens och en tydlighet i det jag kommunicerar här.
Jag tror att jag kan erbjuda dig en varierad sida, där en av lockelserna ligger i att du inte riktigt vet vad nästa bloggpost skall handla om. Jag tror att du uppskattar det oväntade, samtidigt som du tycker om att vissa inslag är återkommande som exempelvis Fredagssvepet. Jag tror att du efter att ha läst inne hos mig lämnar med en känsla av att vara uppdaterad, inspirerad och ibland ha fått något nytt att reflektera över. Du har inte riktigt tiden att själv hålla koll på allt, utan uppskattar att få en ingång av mig. Ibland sätter du på en sång på Spotify som jag har länkat till, ibland klickar du in dig till en kudde, kanske plockar du upp en kastanj på vägen hem och lägger fram den på bordet och tycker att hösten är lite härlig ändå. Ibland hinner du inte läsa mina långa inlägg när jag far fram i tankebanan, andra gånger stannar du längre. Jag vill alltid att du skall känna att det är jag som är avsändaren, att allt filtreras och är utvalt av mig personligen.
Känner du igen dig – eller är jag helt ute och cyklar?! Nu har jag skapat ett gyllene tillfälle för lite feedback och önskningar framåt. Ta gärna chansen. Jag skulle tycka att det vore så roligt att få höra.
Hoppas att just du får en fin inledning på veckan!
Tänker på: Kreativ inredning
Ulrika som bloggar på Seventeendoors hos Lovely Life skrev en krönika i går “Om att gilla samma typ av saker”. Jag läser alltid krönikorna med intresse och glädjer mig i vanlig ordning åt mer diskussioner och tankar i genren. Jag tog mig an det där om likriktning innan jag somnade i går och sedan har jag inte riktigt kunna släppa det. Det där gnagande kring att det är dags att gå vidare. “I´m moving on” hela vägen liksom. För jag känner att den här typen av diskussioner om flockdjur, vem som är först med något, blogghem som lite av ett showcase för det senaste, är lite av en återvändsgränd där vi lätt fastnar och står och stampar. Jag är själv en lika god kålsupare och har ägnat mig åt diskussioner i linje med detta här på bloggen och i andra sammanhang. Jag har gärna markerat att jag minsann haft saker långt innan de blev trendiga och fanns hos många. Det är inte heller så “att ingen vill veta var du köpt din tröja” utan kommentatorsfält på Instagram fylls ofta med “var kommer mattan från? var hittar jag den där ljusstaken? var har du köpt det underlägget”. I vårt konsumtionssamhälle är vi vana att tänka i produkter. Det är tacksamt och det är onekligen intressant att reflektera kring hur trender sprider sig och vad det är som just i detta nu får många människor att fatta liknande köpbeslut. Jag förstår också att många i säljbranschen är intresserade av dessa fenomen, för att kunna rikta marknadsföring och liknande. Men jag tycker ändå att det är dags att lyfta blicken en aning här.
Jag vill ju så gärna tro att vi har kommit lite vidare. Att vi är på väg framåt från den lite strandade diskussionen om “det personliga hemmet” och vad det är. Att det faktiskt inte primärt handlar om vilka prylar man har, utan hur man sedan skapar ett sammanhang till dem. Det är det jag är intresserad av – det kreativa projektet i inredning. Det är egentligen ointressant om man köper en likadan lampa – stilen och den estetiska blicken går ändå inte att bara lägga ett karbonpapper på känner jag.
För egen del vill jag utveckla de tankar som jag förde med mig in i projektet Decor Life som jag hade med Tina på Peppar & Vanilj förra hösten. Projektet vilar på obestämd framtid, men tankarna förs vidare i andra sammanhang. Jag känner att min käpphäst kring Inredning som berättelse är något att gå vidare med. När jag surfade runt för att finna en bild till denna text hamnade jag på orden från den amerikanska inredaren Charlotte Moss. “An empty room is at story waiting to happen, and you are the author”. Det är lite detta jag är ute efter. Den kreativa processen. Livet i inredningen. Det egna ögat på gestaltningen. Här vill jag vidare. Det känns som om vi har diskuterat färdigt vem som härmar vem, vem som egentligen kan hävda att den har ett personligt hem eller vem som var först på bollen med en speciell lampa. Låt oss gå vidare till roligare saker. Det handlar inte bara om prylar, utan om något större – vår egen berättelse.
Reijmyre glasbruk
I fredags kom nyheten att anrika Reijmyre Glasbruk är försatt i konkurs. Nu verkar det som att det finns en ny köpare i kulisserna som vill driva vidare. Det är väl bara att hoppas på att Reijmyre därmed får leva kvar. I vilket fall som helst är det sorgligt att de gamla klassiska bruksmiljöerna oftast nämns i termer av kris. Även om det talas mycket om att småskaligheten är på väg tillbaka, känns det inte alltid som vi är beredda för att betala priset för det. Bild: Antikvärlden 2/2010.
I somras var jag på besök i Rejmyre. Jag blev imponerad över det fina glasmuséet som drivs av Rejmyre Hembygdsförening. Vi fick en mycket kunnig ciceron som talade varmt om såväl glasets historia som framtid. I montrarna – speciellt Monica Bratts (1913-1961) – glänste det av rubinrött, smaragdgrönt och koboltblått. Det var lätt att stå där och svepa fram med blicken över allt det vackra. Jag är mycket förtjust i Bratts former som är klassiskt enkla, men samtidigt stringenta och med det lilla extra som talar till en. Jag har några mindre föremål som jag funnit på loppis och som glädjer mig mycket.
Även om Reijmyre säljer någon av Monica Bratts kannor och även H55-kannor, så tycker jag att man kunde bli bättre på att förvalta arvet. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att mycket av t ex Björn Trägårdhs och Monica Bratts modeller är tidlöst vackra och något som mycket väl skulle kunna säljas även i dag. Reijmyre levererar till Svenskt Tenn – bland annat den välkända Hortuskrukan och man gör även mycket till restauranger. Annars när man tittar på sortimentet känns det kanske som om Reimyre skulle tjäna på att dels som sagt gräva i sina egna arkiv, dels ta till sig formgivare som förmår att nyttja kompetensen hos bruket till former som känns samtida. Ljuslyktan Bubbles känns som ett steg i rätt riktning. Glädjande nog har Skrufs Glasbruk visat på att det finns en framtid för hantverket och glaset med sina produkter av Carina Seth Andersson. Den stora vasen Pallo har onekligen blivit något som många vill ha i sina hem.
Jag vill tro att det finns en framtid för det svensktillverkade. Ett stilla hejarop kan väl vara i sin ordning, eller hur?!
Inspirationen
Jag har tänkt mycket på den i sommar. Den där kära inspirationen. Så härligt naturlig när den finns med en, så saknad när man inte känner den. Det är enkelt att säga – och många säger det – att bildflödet som kommer mot oss i tidskrifter, på bloggar och i olika sociala media är likriktat och att det är “samma” överallt. Jag känner starkt för att inte ens säga det, utan att i så fall försöka visa något annat. Det är det där hederliga You must be the change you wish to see in the world igen. Jag tänker inte samla mig till några stora tankar i detta nu. De kanske kommer framöver – vem vet. För nu nöjer jag mig med att säga att mycket av den inspiration som jag konsumerat i sommar kommer från äldre tidskrifter. Jag har bläddrat i gamla urklipp. En och annan gång har jag sagt förbaskat om att jag slängde alla mina gamla Sköna hem och Elle Interiör från 1995 och framåt när vi flyttade. Jag har botaniserat på loppis bland högarna med tidningar. På bilden syns antikhandlarvåning från Antik & Auktion 2006, omslag Sköna Hem 1994, favoriten Ingegerd Råman som binder buketter i Antik & Auktion 2004 och Reijmyreglas från Antikvärlden 2010. Det är även lite befriande med en tid i de äldre magasinen innan styling och bildbehandling var så gängse och minutiöst utfört som det är numera. Tidlös inspiration. Det brinner jag för i vanlig ordning.
Vad vi behöver bli bättre på
Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att mitt nyväckta intresse för äldre föremål har berikat min inspiration och min inredning i stort. När jag hämtade ut en bok om Reijmyre glasbruk på biblioteket slogs jag av ytterligare några aspekter – vetgirigheten, viljan att lära och att förankra saker. Generellt tycker jag att detta spår är en bristvara i bloggosfären och något som vi skulle kunna bli bättre på. I våras skrev jag om lyktan Bubbles som Reijmyre lanserade. Den har – roligt nog eftersom det rör sig om svenskproducerat glas – synts i en del sammanhang. Inte alltför sällan refereras den som en “look-a-like” till och som inspirerats av en av våra mest bekanta moderna klassiker – vasen Dagg av Carina Seth Andersson för Svenskt Tenn. Förvisso, säger jag, men även aningen historielöst då Reijmyre har haft många bubblor i sitt register under lång tid. Som gammal historiker är det lite här som skon klämmer för mig. Här tycker jag att vi kan bli mycket bättre på att medvetandegöra oss om olika sammanhang och att värdesätta kunskap och var våra saker kommer från.
En sak kan bara vara en sak. Så är det såklart. Vi ser på våra föremål på olika sätt. Men visst är det roligt med en dimension till? Mitt loppisspår har som sagt triggat igång detta hos mig ytterligare. En gammal pinal där på hyllan. Blicken dras dit. Man vänder och vrider på den. Överväger om den skall få följa med hem. Kanske börjar googla redan där i butiken. För att få veta mer. Jag har sett det röda Reijmyreglaset i många olika sammanhang, men det var först förra veckan som jag föll så där handlöst. En vas. Fyrtio kronor. Handblåst med det vackraste av ljus om man ställer den i ett fönster. Nu vet jag. Monica Bratt – modell B-245 för Reijmyre. Jag har lyssnat på radioreportage, tittat i referensverk och läst om glasbrukets historia. I sommar måste jag åka dit.
Det är lite detta jag menar. Jag tycker om när inredning får ytterligare en dimension. När en sak inte bara är ytterligare en sak i konsumtionshjulet, utan blir bärare av något mera. När jag köpte Höganäsmuggar till maken för ett tag sedan, gjorde det ont i hjärtat att se kartongerna med “Made in Taiwan”. Höganäs liksom. Allt mer flyttar ut för att det går inte att konkurrera prismässigt längre med inhemsk produktion. Reijmyre finns kvar och några glasbruk till. Jag tror att det finns ett värde i att tänka på att den där hippa ljuslyktan kommer inte bara från en speciell webbutik, utan den är faktiskt gjord på ett svenskt glasbruk som funnits länge och som förhoppningsvis får finnas kvar länge till.
Om vi skapar ett sammanhang till våra saker, tror jag att vi får ett mer hållbart perspektiv där allt inte behöver snurra så fort. Låt oss skaffa kunskap. Låt oss bli bättre på att inte bara prata prylar utan även form, ursprung och tanke. Låt oss ladda tingen med värden som även går utanför det rent estetiska. Låt oss bli lite bättre på historien.
Bilder: Bubbles/Reijmyre och två bilder på glas av Monica Bratt/Antikvärlden via Pinterest.